Italian Baroque Era Painter, 1639-1709 Baciccia Giovanni Battista Gaulli   Related Paintings of Baciccio :. | The Apotheosis of St Ignatius (mk08) | The Apotheosis of St Ignatius | The Apotheosis of St Ignatius | Adoration of the Name of Jesus | Portrait of Cardinal Leopoldo de Medici |
Related Artists:
Pieter Brueghel the Younger
(1564 or 1565 - 10 October 1636) was a Flemish painter, known for numerous copies after his father Pieter Brueghel the Elder's paintings and nicknamed "Hell Brueghel" for his fantastic treatments of fire and grotesque imagery. Pieter Brueghel the Younger was the oldest son of the famous sixteenth-century Netherlandish painter Pieter Brueghel the Elder (known as "Peasant Brueghel") and Mayken Coecke van Aelst. His father died in 1569, when Pieter the younger was only five years old. Then, following the death of his mother in 1578, Pieter, along with his brother Jan Brueghel the Elder ("Velvet Brueghel") and sister Marie, went to live with their grandmother Mayken Verhulst (widow of Pieter Coecke van Aelst). She was an artist in her own right, and according to Carel van Mander, possibly the first teacher of the two sons. The family moved to Antwerp sometime after 1578 and Pieter possibly entered the studio of the landscape painter Gillis van Coninxloo (1544 - 1607). In the 1584/1585 registers of Guild of Saint Luke, "Peeter Brugel" is listed as an independent master. On 5 November 1588 he married Elisabeth Goddelet, and the couple had seven children. He painted landscapes, religious subjects and fantasy paintings. For this last category he often made use of fire and grotesque figures, leading to his nickname "Hell Brueghel". Apart from these paintings of his own invention, Pieter Brueghel the Younger also copied the works his father had created by using a technique called pouncing. His genre paintings of peasants lack Pieter the Elder's subtlety and humanism, and emphasize the picturesque
fredrik westin
Fredric Westin, född den 22 september 1782 i Stockholm, död 13 maj 1862 i Stockholm, historie- och porträttmålare. Westin hade varit elev hos Lorens Pasch d.y. och Louis Masreliez på Konstakademien. Sedan han 1808 blivit kallad till akademiens agr?? och förordnad till konduktör vid kungliga museet blev han 1812 invald i Konstakademiens styrelse. Han blev 1815 vice professor och 1816 professor vid Konstakademien. Där var han också 1828-1840 direktör. 1843 utnämndes han till hovintendent. Till hans tidigare skede och till hans främsta alster hör "Dagens stunder", fyra dörrstycken i Karl Johans sängkammare på Rosersbergs slott med antikiserande figurer: Aurora som strör blommor över jorden, Apollon med sitt fyrspann, Diana följd av Aftonrodnaden samt Natten med sitt stjärnströdda dok (1812-13). På Säfstaholms slott finns "De fyra årstiderna presiderade av jordens gudinna" (1843), på Rosendals slott "Hebe med örnen" (1832) och "Flora bekransande Linn??s byst" (1843) och vid Stockholms universitet "Musiken, föreställd av en grupp unga flickor". Han målade också kompositioner ur den svenska historien ("Olof Skötkonungs dop", "Lutherska lärans antagande"). Westin målade en stor mängd porträtt då han under Karl XIV Johans tid var konstnären på modet. Som porträttmålare var han dock inte enhälligt uppskattad. En kritiker som Silverstolpe beklagade 1809 att en konstnär som "äger så mycken färdighet till stöd för sitt sökande av idealet" sysselsatte sig med en konst av så lågt värde och hoppades att han "måtte återvända från den platta verkliga världen till den poetiska." Hammarsköld menade 1818 att av de svenska konstnärerna var det Westin som hade de ringaste anlagen för porträttmålning. Scholander kallade hans porträtt för "vaxgubbar". Andra hade lovord att fälla över Westins porträtt. Gerss ansåg att Westins porträtt hade likhet och behag i uttrycket, enkelhet i ställning och klädsel, urval av natur i formerna och säkerhet och sanning i utförandet. Wennberg kallade honom "den förste svenske tecknarens Lorenz Paschs så värdige fosterson". Under Karl XIV Johans tid målade han rad porträtt på kungafamiljen. 1824 målade han en populär allegori över kronprinsessan Josefinas ankomst till Sverige, där Saga i gul och blå dräkt sitter på marken framför en runsten och blickar upp mot skyn där kronprinsessan i röd och vit dräkt svävar ned på en molntapp omgiven av tre amoriner. 1838 målade han Karl XIV Johan till häst på Ladugårdsgärdet hälsande med den trekantiga hatten. Efter att Sandbergs altartavla för Sankt Jacobs kyrka hade underkänts vände sig de ansvariga till Westin med uppdraget att måla en altartavla. Målningen, "Kristi förklaring" var klar 1828 och resultatet blev både hyllat och kritiserat. Andra altartavlor av Westin finns i Kungsholms kyrka ("Kristi uppståndelse", 1825), Åbo domkyrka ("Kristi förklaring", 1836), Uddevalla kyrka ("Kristus välsignar barnen") samt Carl Gustafs kyrka ("Kristi begravning", 1832).
Alonso Cano
(19 March 1601 - 3 September 1667) was a Spanish painter, architect and sculptor born in Granada. He learned architecture from his father, Miguel Cano; painting in the academy of Juan del Castillo, and from Francisco Pacheco the teacher of Velezquez; and sculpture from Juan Martenez Montañ's. As a sculptor, his most famous works are the Madonna and Child in the church of Lebrija (also called Nebrija), and the colossal figures of San Pedro and San Pablo. He was made first royal architect, painter to Philip IV, and instructor to the prince, Balthasar Charles, Prince of Asturias.The King gave him the church preferment of a canon of the Granada Cathedral (1652), in order to take up a position as chief architect of the cathedral, where his main achievement in architecture was the façade, designed at the end of his life and erected to his design after his death. Ideal portrait of a Spanish King.He was notorious for his ungovernable temper; and it is said that once he risked his life by committing the then capital offence of dashing to pieces the statue of a saint, when in a rage with the purchaser who begrudged the price he demanded. According to another story, he found his house robbed after coming home one evening, his wife murdered, and his Italian servant fled. Notwithstanding the presumption against the fugitive, the magistrates condemned Cano, because he was of a jealous temper. Upon this he fled to Valencia, but afterwards returned to Madrid, where he was put to the torture, which he endured without incriminating himself, and the king received him into favour. After the death of his wife he took Holy Orders as a protection from farther prosecution, but still continued his professional pursuits. He died in 1676. In his last moments, when the priest held to him a crucifix, he told him to take it away; according to the Catholic Encyclopedia, this was because the priest gave the Sacrament to conversos.